Måndag 28 maj

Så var det dags att åka till staden Jurbarkas. 1 1/2 timme senare var vi framme. Jurbarkas är en trevlig liten stad och det är här som socialcentret/kontoret ligger. Vi hade bestämt möte med bland annat Gene, socialchefen i Jurbarkas och vår fantastiska tolk Audrone som är ordförande i Svensk-Litauiska Riskföreningen i Jurbarkas.

Det var också nu som vi fick träffa Göran Olsson, Svensk-Litauiska Riksföreningen Sverige, för första gången. 

 Jag, Pia, Göran och Pernilla

 

Kartonger med kläder/skor/duschkrämer m.m hade anlänt några dagar innan. Som vanligt står kartongerna orörda tills vi anländer. 

Socialkontoret hade en egen buss som vi packade full med kartonger, en del kartonger fick stå kvar så fick de dela ut till andra som behövde.

Familjerna

Den första familjen bodde ute i skogen. I huset som de hyrde bodde en mamma med två barn samt mormor och morfar till barnen. Mamman var inte hemma den här dagen utan var ute och jobbade så mormor och morfar passade barnen.

De bodde på två rum och kök och endast vedspis som uppvärmning. Familjen fick varma filtar, kläder och skor till barnen och mamman. Barnen fick kritor och ritblock samt en bamse-ryggsäck och en docka. Stor glädje!

Jag ritar med pojken som är 3 1/2 år.

Pia provar ut skor på barnen.

       Jag med Gene, socialchefen, barnen och vår tolk Audrone.

Mormodern berättade att deras gasspis saknade en fungerande ugn och att de inte hade någon tvättmaskin.

Denna familj kommer vi att hjälpa med en ny gasspis samt vinterkläder och skor till barnen.

Den andra familjen vi besökte var en mamma med fyra barn. Tre tonåringar och en dotter på 23 som studerade på universitetet. Familjen var mycket fattig, men mamman sköter om barnen väl och de sköter sina studier.

Huset var i väldigt dåligt skick. Även här fanns en eldstad på mitten, men det måste vara snudd på förgäves då det saknades isolering.

 

Även här fick familjen en hjälpkasse samt en massa ungdoms kläder och givetvis kläder till mamman. Även täcken, sängkläder, handdukar m.m. Nyinköpta skor provades ut och pojken fick bland annat en riktigt snygg PUMA-tröja.

 

 Pernilla och Pia med mamman och en socialtjänsteman runt eldstaden.

Mamman i familjen tyckte att det var jobbigt och blev ledsen, men var otroligt tacksam för allt vi hade med oss. Vi kunde se när vi åkte iväg med bilen hur de bara stod och tittade på högen med välbehövda praktiska saker.
Mamman tvättade alla kläder för hand och var i behov av en tvättmaskin samt våningsängar till barnen. Detta ska vi givetvis försöka tillgodose till nästa resa i november.




Den tredje familjen bestod av en mamma med en liten son på
ca 1 1/2 år. Den här mamman hade fått bo på ett center för barn och familjer för att komma på fötter. Mamman hade tidigare förlorat ett barn vid 2 månaders ålder och själv hamnat i alkoholmissbruk.


Men nu har hon fått hjälp att komma på fötter och tagit sig ur detta. Socialtjänstemännen hade fått tag på ett hus gratis så att den här mamman kunde låna det. Första rummet vi kom in i såg helt utbränt ut. Det var svart från golv till tak, det såg ut som kol. Så hade hela huset sett ut, men den här mamman hade för 700 litas (ca 1650 kr) köpt färg m.m och försökt att fixa till det mysigt för sig och sonen.


Det märks att det är en yngre mamma som trots allt har lite energi kvar att orka fixa lite. Huset såg dock ut som övriga, fallfärdigt med noll isolering.

Kartong med förnödenheter samt såklart en hjälpkasse.

Även här kommer vi att hjälpa till med vinterkläder och skor till mamman och barnet. Även en TV, då det fanns en skruttig som var trasig. Då menar jag en riktigt gammal. Tjock-TV från 90-talet var riktigt modern i jämförelse med denna.  

 

På bilden står en socialtjänsteman, Audrone vår tolk och Gene, socialchefen. De var så otroligt tacksamma över allt vi kom med.

Den här otroligt givande dagen lämnade huvudet med en massa tankar om vad vi ska göra härnäst.